Redovisning av växthusgaser enligt Greenhouse Gas Protocol
Hållbara affärsmetoder blir allt viktigare för företag, eftersom de i högre grad utgör en konkurrensfördel och ett kundkrav. Allt fler företag har insett att hållbarhet inte enbart handlar om riskhantering, utan även öppnar nya möjligheter att skapa lönsamhet genom sociala, miljömässiga och etiska konkurrensfördelar (1). För att kunna driva en pragmatisk och effektiv hållbarhetsstrategi på företagsnivå måste de olika utsläppskällorna identifieras och noggrant beräknas (2). Företagets koldioxidavtryck (Corporate Carbon Footprint, CCF) beskriver den totala mängden utsläpp av växthusgaser som verksamheten generar, direkt och indirekt. Baserat på den data som samlas in vid registrering och beräkning av koldioxidavtryck kan företag sätta individuella mål för minskade utsläpp av växthusgaser.
Växthusgaser och deras uppvärmningspotential
Växthusgaser som koldioxid (CO2), metan (CH4) och dikväveoxid (lustgas, N2O) har störst påverkan på klimatförändringarna och miljön. De olika växthusgaser som produceras längs ett företags värdekedja registreras som koldioxidekvivalenter (CO2-e). Klimatpåverkan från växthusgaser eller den globala uppvärmningspotentialen (Global Warming Potential, GWP) varierar mycket. En kemisk förenings globala uppvärmningspotential är ett mått på dess relativa bidrag till växthuseffekten, det vill säga den genomsnittliga uppvärmningseffekten av jordens atmosfär under en viss tidsperiod. Även om metan bara finns kvar i atmosfären i cirka tio år, är dess uppvärmningseffekt (i ett 100-årsperspektiv) 28 gånger större än koldioxid (uppehållstid i atmosfären 1000 år). Lustgas (uppehållstid i atmosfären 120 år) har 273 gånger starkare värmande effekt än koldioxid.
GHG-protokollet och Scope 1-3
Greenhouse Gas Protocol är den mest använda internationella standarden för redovisning av växthusgaser. Den utgör grunden för många andra standarder såsom ISO 14064 (växthusgasredovisning och verifiering) och kan spåras tillbaka till Kyotoprotokollet från 1997 och dess överenskommelse om åtgärder och mål för att bekämpa klimatförändringar. Det skapades 1998 genom ett gemensamt initiativ från World Resources Institute och World Business Council for Sustainable Development. GHG-protokollet delar in växthusgasutsläppen i tre grupper (Scope 1-3). Scope 1 omfattar egna utsläpp, exempelvis från företagsägda fordon, och flyktiga utsläpp såsom gasläckor. Scope 2 omfattar indirekta utsläpp som generas till följd av inköpt el, ånga, värme och kyla. Scope 3 omfattar alla andra indirekta utsläpp som sker längs det rapporterande företagets värdekedja, exempelvis från köpta varor och tjänster, tjänsteresor, avfallshantering, investeringar, licensiering etc.
Vilka är kraven i GHG-protokollet?
Enligt GHG-protokollet ska alla utsläpp från Scope 1 och Scope 2 redovisas. Scope 3-utsläpp behöver inte redovisas, men de har stor betydelse för ett holistiskt och hållbart klimatskydd. På grund av det stora antalet aktörer och processer som är involverade kan redovisning av Scope 3 bli mycket komplex och tidskrävande. Därför kan det vara lämpligt att involvera en expert på hållbarhetsredovisning.
ISO 14064 för redovisning av växthusgaser
Den tredelade standarden DIN EN ISO 14064, baserad på GHG-protokollet, är grunden för att registrera och balansera utsläpp av växthusgaser (3). Den används också för certifiering av företag. Certifiering är inte obligatorisk men kan leda till förbättrad konkurrenskraft. Syftet med standarden är att tydligt definiera växthusgaser, hjälpa företag och organisationer att minska utsläppen, skapa transparens och främja innovation. Del 1 av ISO 14064 fungerar som grund och standard för växthusgasredovisning i ett företag eller en organisation. Den hjälper till att fastställa ett koldioxidavtryck och omfattar även åtgärder för att minska utsläpp av växthusgaser. Inom ramen för standarden måste en så kallad kvantifieringsmetod definieras. Denna beskriver hur de enskilda utsläppen av växthusgaser ska registreras, bearbetas och dokumenteras. Del 2 av standarden hänvisar till projektnivå och används för att fastställa, övervaka, minska och dokumentera växthusgaser. Validering och verifiering av klimatdeklarationer behandlas i del 3 av standarden.